Längtan till harmoni, att blanda nyttoväxter med perenner, växtkraften, skörden, att i det lilla hitta en hållbarhet … kompost, hönsskit och regnvatten.                       Att när trädgården faller in i de djupa skuggorna, den långa vilan, fånga in solens sneda strålar för att under den mörka tiden ändå kunna uppleva ljuset. Brytningen vinter vår och jag har ett förhållande som inte är särskilt harmoniskt, det skär och det drar, ångestladdat. Ingenting är. Först när värmen lägger sig så tätt mot jorden att inte nattfrosten kan släcka livet öppnar sig dagen och livet igen.   I min trädgård finns inga rariteter, det som trivs får vara här. Kejsarkronan tål inte frost. Ett år reste den sig varje dag efter nattens hårda nyp och kanske lärde den sig att om jag kämpar står jag stark till slut.   På våren njuter jag av att tillverka engångskrukor i tidningspapper med min vackra krukgörare, fylla dem med jord och peta ner det lilla fröet som under sommaren ska växa förbi mig och låta mig njuta rumslighet, färg och vacker måltid. I ärlighetens namn är jag inte mycket för att förså, men det underbara med att tillverka papperskrukor, för längesedan tillsammans med barnen, nu kanske med barnbarnen gör att vissa frön varje år får lite försprång.   Gamla fönster, en gammal dörr som vi räddat i en husrivning har tillsammans med platsen vi valt varit utgångspunkt för vårt växthus. En god vän har fört oss in på vägar vi aldrig ens vågat drömma om. Nu står det där. Alträd fälldes, torkades, sågades och hyvlades för att fogas samman med trädymlingar på gammalt vis. Här kommer ätbart samsas med skulptur och information om vårt närområde.   Pionens djupröda första blad spränger upp på senvår och pratar med scillan. Den blå irisen sträcker sig på försommaren mot vildrosens böjda grenar med sina enkla svagt rosa blomblad. Nog är det stor värme i deras möte. Från den första knoppen till sensommarens skörd följer jag, njuter jag av trädgården. Det handlar för mig om livskvalitet.   I min trädgård hittar ibland växterna egna platser där de vill bo, ofta mycket mer intressanta än det jag kan tänka ut. Försiktigt måste jag försöka se vad som frösått sig, kanske har någon fågel hjälpt till.   Jag vill att trädgården ska vara ett rum för alla. Barnens projekt har fått samsas med kryddor, perenner, grönsaker, aplar, hönor och det gemensamma livet. Tänk en sommar då en av hönorna varje dag delade med sig av sina ägg till igelkotten som bodde under hönshuset, hon värpte och han åt. Hönan som värpte under lavendelbusken tänkte nog mer på sina blivande avkommor än igelkottens fortlevnad.   Till min glädje har jag när barnen varit små sett att de aktivt fanns i trädgården och njöt av att få uttrycka sig på sitt vis. De grävde kanaler, gjorde rabatter, gjorde en gång bakom smultronjersminen för att kunna placera en stol längst där inne och känna doften. Dammen de grävde blev senare plats för en hydda som förvandlades till fikaplats och som nu ger plats för en av mina skulpturer. Trädgården är hela tiden i förändring, ett kreativt växande.    I skymningen övar min man Urban sin 31-kata, den vita aikidodräkten mot den gröna växtligheten, det bestämda rörelseschemat i katan, harmoni med naturliga krafter.